This Is My Life

Christer Lindarw tar plats på toppen av trappan och jag hör de välkända inledande stråkarna i Shirley Basseys ”This Is My Life” och då vet nog alla i publiken vad som närmar sig – alla har säkert lusläst recensionerna. Jag känner till många som älskar ”This Is My Life” även om det finns en del surmulna kritiker som tycker det börjar kännas lite malätet och gammalt. På första textradens ”What good is my life?” öppnar Christer sin stora vita mantel och täcker det vita bakgrundsljuset vilket får manteln att skimra som i silver. Det är oerhört vackert och ser nästan ut som änglavingar. Hen kliver ned för trappan och låter manteln lägga sig utmed hens steg så att den bildar ett hav av päls. Vid trappans första steg stannar hen och ljusets färg växlar till rosa. Sedan står hen där, klädd i en liten glittrande klänning som tidigare doldes under manteln, och mimar till den resterande texten. När det är fem textrader kvar så byts musiken tvärt till en orkesterinspelning och ljuset växlar igen. Christer tar tag i peruken och klänningens högra axel. Publiken drar ett andetag – det blir tyst i salongen och på scenen – innan man hör Christers röst sjunga ”Det här …” samtidigt som hen drar av sig klänningen och peruken i ett ryck. Den stora primadonnan har successivt skalat av sig sina lager – först manteln, sedan klänningen och peruken – och nu står Christer framför oss som sig själv, klädd i ett par ljusa jeans som hålls uppe av ett skärp, med bar överkropp och i sitt eget långa bruna hår. Hen fortsätter att mima, nu till sin egen röst: ” …är mitt liv, som ingen i världen kan ta ifrån mig. Mitt liv är blod och inget tidsfördriv. Här är jag! Här är liv! Och jag ska leva!” Jag sneglar på min pojkvän som sitter bredvid mig. Han har inte kommit ut för sin mamma ännu. Det rinner en tår nedför hans kind.

Du kan läsa mer om numret på sidan 20, 28, 34, 78 och 83-88 i boken La Dolce Vita.

 

 

 

Kommentarer