Den svikna italienskan

Ljuset går upp på scenen och Roger Jönsson sitter på en stol. Allt går i lila – underklänningen, den dunprydda negligén som hänger över den. Och i den blonda och vågiga peruken sitter ett violett band. Musiken som spelas i bakgrunden väcker associationer till ett tema ur en Hollywoodfilm. Roger öppnar ett brev och sätter sig sedan påtagligt chockad och bestört ner på stolen. Scenljuset minskar och en spotlight fokuserar hens överkropp. Nu hör vi att det är Patty Pravos ”Tutt’al Più” som spelas. Hen börjar mima till originalets italienska röst mot bakgrund av ett par smäktande pianotoner. Versen är lugn och hens kropp är vilande, hen verkar besviken. Men så kommer refrängen och ett crescendo i låten. En större del av scenen blir ljus igen. Roger reser sig upp från stolen, gör ett utspel och lägger sig sedan ned på scengolvet. Livlös. En ny vers startar och hen tar sig upp på stolen igen. Spotlighten fokuserar återigen bara överkroppen och musiken blir mer sansad. Men ganska snart kommer en ny refräng och ett nytt crescendo. Rogers reaktion blir denna gång ännu häftigare. Hen sliter av sin negligé och klänning och slutligen ligger hen i bara underkläderna på scenen och sliter ilsket brevet i bitar. Stegringen avslutas med upprörd sång samtidigt som hen sliter av sig peruken. Roger pekar på sin nu nästan helt avklädda kropp, mimar till textraden ”una ragazza come me non scherza con l’amore”, sätter sig ner igen, kramar peruken i famnen och mimar lugnt till de avslutande pianotonerna. Ljuskäglan krymper mer och mer och sången tonar ut. Hen lägger sig ned på stolen, nästan som död, när ljuset blir så svagt att det försvinner.

Du kan läsa mer om numret på sidan 88-91 i boken La Dolce Vita.

 

 

 

Kommentarer