Champagne Taste

Scenens ljus går upp något och i en spotlight ligger Christer Lindarw på en schäslong med en guldkudde under sig. Hen ser ut som en attraktiv kvinna i sina bästa år, klädd i en leopardmönstrad dräkt som ser mycket exklusiv ut. Den är fjäderprydd under ärmarna och alltihop glittrar i strålkastarljuset. Till en början framstår hen passiv, inbjudande, leende. Men så öppnar hen munnen och börjar mima till Eartha Kitts ”Champagne Taste”. Våra idéer ställs helt på ända. Vi har en person framför oss som på ytan beter sig som en vamp som bara vill bli älskad av en karl. Samtidigt vägrar hen att anta en passiv roll och är istället självständig, säger nej till stereotypa ordningar och kräver att få välja själv. Hen ställer en rad frågor till oss i publiken. Vill jag ta henom med på en kryssning till platser hen längtar efter att se? Eller kan jag se henom i en Jaguar med alla möjliga olika tillbehör och ett av de tillbehören är jag? Men varje gång man lockas att svara ja så får man tillbaka ett dräpande svar. Glöm inte att skriva till mig när du kommer till platserna jag längtar efter att se. Eller ta tillbaka dina tillbehör och dina Jaguarer etcetera och kör tillbaka till ditt drömland utan mig … På något sätt blir liksom Earthas kvinnlighet – som ju redan är speciell i sig – ännu mer speciell när Christer gestaltar den. Den blir liksom mer upprorisk på något vis. Förvirrande. Man ser dubbelt – Lindarw ser ju ut som Eartha och så vet man ändå att det är han …! Den där inbjudande, sexuellt laddade frågan och sedan det dräpande svaret får en särpräglad dimension.

Du kan läsa mer om numret på sidan 91-93 i boken La Dolce Vita.

 

 

 

Kommentarer